... ur en arbetssökandes perspektiv.

Det har under senare tid blivit populärt att söka jobb med hjälp av internet och sociala medier. Det blir allt fler som vill marknadsföra sig själva och här och var kan man läsa diverse guider om hur man bäst gör när man startar en blogg i syfte att finna drömjobbet.

Trots att jag själv valde att gå denna bana tidigt beskådar jag min vana trogen karusellen med ett granskande och smått skeptiskt öga. Men låt mig ta ett exempel gällande Twitter och jobbsök.

En förmiddag följde jag min Twitter och ser följande tweet:

person1, kl 11:14: Kan du photoshop och flash och vill jobba per timme...kontakta mig nu!

I det här läget är jag medveten om att en nära vän söker jobb inom just detta så jag svarar:

jonassvedin, kl 11:16: @person1 Prata med @person2

Hon som söker arbetskraft tackar mig artigt:

person1, kl 11:21: @jonassvedin :-) Man måste älska twitter...På två minuter får man tips! Tack.

Min vän som söker jobb tar kontakt med den som söker arbetskraft:

person2, kl 11.22: @person1 jag kan och vill! Min mail är [email protected]

Ser ni det härliga i processen? Dessa två personer har aldrig sett varandra, aldrig pratat med varandra, nä de vet inte ens om att den andra personen finns. Men genom en tredje part, det vill säga jag, har man skapat en kontakt på åtta (!) minuter.

Hur det gick sen vet jag inte. Som i det vardagliga livet får man ju inte jobbet enbart genom att visa intresse. Men egentligen är det inte det jag vill lyfta. Det här hur kontakten skapades på ca 480 sekunder.

Jaha, tänker du skeptiker nu. Kan inte det här likväl hända i det vardagliga livet på en arbetsplats, fik eller träningsanläggning? Jo det kan det, men det vardagliga livet finns inte längre enbart på en arbetsplats, fik eller träningsanläggning.